Meny

Matti Nissinen: Utrikesministrarna anländer till Helsingfors vid en brytningspunkt för institutionerna

EU2019FIUtrikesministeriet 27.8.2019 12.43
Kolumn

Finlands EU-ordförandeskap infaller vid en intressant tidpunkt inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Om saker och ting avancerar planenligt under hösten, kommer Spaniens nuvarande utrikesminister Josep Borrell att efterträda italienska Federica Mogherini som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Borrell kommer att leda Europeiska utrikestjänsten och är de följande fem åren främst ansvarig för resultaten inom EU:s gemensamma utrikespolitik. I och med den nya kommissionen och den nya höga representanten är det lämpligt att även se över arbetssätten – hur EU:s utrikespolitik och genomförandet av den kan utvecklas.

Finland har som mål att den nya höga representanten ska ha ett starkt mandat av medlemsländerna att främja EU:s utrikespolitik. Samtidigt förutsätts det dock att den höga representanten håller nära kontakt med medlemsländerna, har goda insikter i nationellt känsliga frågor och ser till att verksamheten vid utrikestjänsten är transparent.

Enligt många bedömningar finns det nu även behov av att se till att det finns ett system för ställföreträdare för den höga representanten. Ett förslag är att till exempel medlemsländernas utrikesministrar oftare skulle kunna vara ställföreträdare för den höga representanten och samtidigt representera EU ute i världen. Finlands utrikesminister Pekka Haavisto hade nyligen denna roll vid övergången till civilt styre i Sudan, och erfarenheterna har varit goda.

Det är också viktigt att den höga representanten har en stark roll i kommissionen som samordnare av EU:s inre och yttre politik. Europeiska unionen är en unik internationell aktör – dess urval av förfaringssätt är mycket brett i jämförelse med många andra aktörer. Utöver inom utrikespolitiken är EU en stark aktör inom till exempel handelspolitiken och utvecklingspolitiken. Möjlighet till en framgångsrik global roll för EU finns i smidig samverkan mellan dessa politikområden.

Politisk vilja att handla tillsammans är viktigast

Redan en längre tid har problemet varit att unionen inte har klarat av att utnyttja sin potential fullt ut. Beredningen av EU:s utrikespolitiska verksamhet är fortfarande splittrad och präglas allt oftare av oenighet. På den internationella arenan har unionen ofta fastnat i sina egna interna tvister när det har varit dags att skrida till åtgärder. Tröskeln för enskilda medlemsländer att hindra EU:s åtgärder i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har blivit allt lägre, och man känner inget dåligt samvete för att lamslå EU:s åtgärder.

Trots att sprickorna i en enhetlig linje ofta är ett resultat av meningsskiljaktigheter mellan medlemsländerna eller av det inrikespolitiska läget i länderna, bör de yttre försöken att påverka unionen kunna bemötas. Syftet med tredjeländers försök att påverka är att fördjupa tudelningen inom EU samt att försvaga såväl EU:s förmåga att fatta beslut som att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Med tanke på en framgångsrik utrikespolitik för EU är det viktigt att medlemsländerna har politisk vilja att handla tillsammans. När enighet saknas är det mycket svårt att bedriva utrikespolitik som stöder sig på samstämmighet. EU har visserligen utrikespolitiska möjligheter, men de förutsätter både återupprättande av respekten för samarbete och målmedvetna beslutsfattare. Även systemet för beslutsfattande ska vid behov kunna revideras.

Finland är i enlighet med sin långsiktiga EU-politiska riktlinje redo att se över beslutsfattandet och att effektivisera det inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Enligt Finland skulle större användning av beslut med kvalificerad majoritet i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken stärka effektiviteten och trovärdigheten i EU:s yttre åtgärder. När det gäller de frågor som kräver enighet, skulle medlemsländerna kunna använda möjligheten att så att säga konstruktivt lägga ned sin röst. Då går inte hela unionens verksamhet i stå om ett medlemsland ställer sig utanför beslutsfattandet och åtgärderna.

Det är uppenbart att det finns allt mer behov av en starkare roll för EU när det internationella regelbaserade systemet och stormaktsrelationerna befinner sig i ett brytningsskede. Om EU lyckas, kan EU vara en ledande främjare av fred, demokrati och mänskliga rättigheter i världen.

Vid Gymnichmötet skapas en grund för den gemensamma utrikespolitiken

EU:s utrikesministrar samlas i slutet av augusti till ett informellt möte i Helsingfors, ett så kallat Gymnichmöte. Även utrikesministrarna från länderna på västra Balkan har bjudits in till en del av mötet. 

Att mötet kallas för Gymnichmöte beror på att det första informella mötet mellan EU:s utrikesministrar hölls 1974 i ett tyskt slott med det namnet. Denna gång samlas utrikesministrarna i Finlandiahuset. Under Finlands tidigare EU-ordförandeskap ordnades Gymnichmötena i Saariselkä (1999) och Villmanstrand (2006).

Ordförande för Gymnichmötet är den höga representanten, som bestämmer dagordningen. För de praktiska arrangemangen ansvarar ordförandelandet. Utrikesministeriet har under flera månader förberett mötet tillsammans med andra samarbetspartner.

Eftersom Gymnichmötet är informellt, erbjuder det ministrarna möjlighet att föra konfidentiella samtal om aktuella internationella ärenden. Trots att ett möte mellan ministrar från 28 medlemsländer inte kan anses vara något fritt småprat av det vanliga slaget, är det fråga om en av få möjligheter till friare utbyte av synpunkter mellan ministrarna och att på det sättet skapa en grund för unionens gemensamma utrikespolitik. Finland vill främja denna dialog. Att främja enigheten inom EU är ett viktigt mål under Finlands EU-ordförandeskap.

Matti Nissinen, enhetschef, enheten för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, utrikesministeriet

Europeiska unionens råd
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik